Känner ni igen den här känslan då man bara känner sig dryg. Då man försöker hålla sig borta från att smsa någon, men det är så jääkla svårt så man slänger iväg ett sms men får inget svar. Kanske några timmar senare svarar personen, men efter det så tar det några timmar innan svar igen. Däremellan kanske man skickar iväg ett extra för personen kanske missat att man skrivit. Men näe, ändå inget svar.

DÅ känner i alla fall jag mig jäävligt dryg. Det enda jag ville var att smsa med personen, å får antingen en fetdiss eller så har personen helt enkelt inte mobben på sig. Men håller ni inte med mig? Att man känner sig dryyyyyg

Aja, nu bjuttas det på två speciella bilder;

Jag vill flytta hemifrån. Bara ro om mitt eget, tillsammans med älsklingen. Att få slippa det där konstanta "kopplet", att vara så begränsad. Speciellt här på landet. Utan körkort är det oerhört begränsat att bo på landet, sen kommer jag säkerligen bo på landet när jag är äldre, med hundar och kanske får. Först och främst blir det en lägenhet mitt i city med älsklingen. Att få göra precis det jag vill är något jag längtar fruktansvärt mycket efter. Att få bestämma hur jag vill ha det hemma kommer kännas stort för mig. Oj nu låter det som Niklas inte kommer få bestämma något alls, jodå det kommer han få... Men visst jag kan det där liiite bättre tror jag   Näärå, vi har väldigt lika smak i vad vi tycker är snyggt samt mindre snyggt - så det är väl suvve??

Aja, nu är det ett antal år tills jag har möjlighet till att flytta hemifrån. Och ja, mycket kan hända under de åren.. Men jag tror i alla fall på Niklas & min kärlek så jag vågar prata om framtiden, angående oss. :)

Damn vilken snygg kille jag har..

Å när var detta? År 2009 tror ja.. Och sedan 2008 har vi hållt ihop, i snart 2 och ett halvt år..

Anyway, längtar ni tills ni får flytta hemifrån? Eller har du kanske redan gjort det, hur kändes det?

Lyssnar vanligtvis inte på EMD eller liknande band. Men när 3 vackra pojkröster gör en fantastisk cover på en tyng låt så går det ju inte att hålla sig borta från att lyssna.. Ni håller väl med om att de veeeeeerkligen gjorde denna bra???

What is Love påminner om

sommar'n 2010

Night at the Roxbury

och på Bertsson själv, hehe..

Detta händer när jag är hemma. Ensam. Och har tråkigt.

"I'm not photogenic, but I just love taking pictures"

Det är ganska otroligt,egentligen, att nästintill alla går igenom perioder då de avskyr vad de ser i spegeln. Att nästintill alla tjejer har eller har haft dålig självkänsla och självförtroende. Jag fick höra av en vän, som inte känt mig speciellt länge, att han inte kunde tro på att jag någonsin haft dålig självkänsla. Han sade även att han inte kunde förstå varför, och det gör faktiskt inte jag heller. Såklart har jag som alla andra dåliga dagar då jag inte alls känner mig fin, och låter detta påverka mitt humör. Och det är just det jag inte kan förstå, att vi låter oss påverkas av vad vi själva känner och tycker just för stunden. Givetvis, att känna sig fin, vacker, snygg är helt underbart -tro mig jag vet. Just då kan man släppa loss, och inte bry sig exempelvis om den där finnen som enbart jag själv lägger märke till.

Det är inte så konstigt att vi känner oss trötta om dagarna, för det enda vi bryr oss om är att känna oss vackra. Jag menar detta inte bokstavligt.

Att lägga all vår energi på utseendet, istället för på skolan eller det sociala livet är egentligen helt absurt. Varför är det så viktigt att vara fin, eller att känna sig fin? Varför inte bara leva livet och låta utseendet vara för en stund. Detta försöker jag få in i min skalle, för jag vet själv att jag vissa dagar, speciellt, klagar på mitt hår. Mitt hår, som egentligen är till för att värma och skydda min hjässa, får mig att känna mig obekväm i mig själv, och ful... Vilket sedan leder till det dåliga humöret. Malle, ryck upp dig.

Sådana här små saker är säkerligen grunden till den dåliga självkänslan hos många tjejer. Jag är så glad att jag kommit ut ur den fasen, vad var det för nytta med att avsky sig själv? Jag har aldrig mått bättre och aldrig känt mig finare än vad jag gör nu. Det är väl så det ska vara?

Att jämföra sig med andra, och det behöver inte enbart vara en jämförelse på utseendet, utan även i skolan och på jobbet är något man inte bör göra. Jag vet att jag själv gör det, i bland, men jag jobbar med det, att sluta helt. Ena gången kanske det är din kompis som fått högsta betyg på något du inte fick, och då ska väl Du vara glad för din kompis skull? Inte grubbla över varför Du inte fick det, och varfrör han/hon fick det. Nästa gång är det Din tur, och då vill väl du att din vän ska vara glad för din skull? Så känner jag i alla fall. Det är viktigt att låta sig prestera sämre någon gång, och vara glad för andras skull. Man kan inte alltid vara bäst, och inte bäst i allt.

Om du sätter ribban högt i nästintill alla ämnen, VG det duger inte, då ska du vara hundratio procent säker på att du kan prestera ett MVG i det ämnet/det arbetet. Det skall inte vara något mellanmjölks aktigt svar, såsom att du ska försöka. Sure, försöka ska man alltid göra, och att försöka och sedan misslyckas -det gör vi alla och vi alla måste acceptera just det. Om du därefter blir besviken på dig själv för att du inte fick det högsta betyget/det betyg du ville få så beror det, i många fall, på din egen inställning. Sen kan det självklart vara för att du inte skrev den där extra biten, med de där extra resonemangen. Kan det bero på att du just för stunden inte kom på något mer att skriva, eller var det bara brist på ork? Both of them according me. Men den där biten då man känner att "-nä, nu får det vara nog!" är ren inställning. Och i bland får det faktiskt vara nog. Det beror helt på om du känner att du vill satsa hundratio procent varje gång, eller om du vill visa läraren eller vem det nu är, att du utvecklas och förbättras.

För tro mig, att sätta ribban högt från början kan både vara positivt och negativt. Men för mig, är det mest negativt. I nian satte jag ribban högt ända från start i SO. Jag fick aldrig lägre betyg än VG+, enbart högre. Efter att jag gjort så många arbeten, så himla bra, så förväntade sig min SO lärare att jag aldrig skulle sänka mig nivå. Att jag alltid skulle ha sådana fantastiska resonemang och alltid prestera någon form av ett MVG arbete. Och jag kan bittert tala om att jag tyckte det var jobbigt, väldigt jobbigt att ha den pressen på mig. Mitt självförtroende fick en rejäl omskakning, vill jag lova men jag kan inte klandra min lärare för det. Det var ju inte hans fel att han hade så höga förväntningar på varenda arbete jag lämnade in. Det var mitt eget fel, för att jag gång på gång lämnade in så bra arbeten, vilket ledde till att han förväntade sig MER. Sure, det är ju kanon att jag lämnade in så bra arbeten - joodå, men det var tufft. Väldigt tufft och jag knäcktes nästan av det flera gånger. Men vet ni? Jag valde en gång, vid en inlämning, att sänka ribban - för min egen skull. När jag skulle förklara det för min lärare så grät jag t.o.m Jag trodde han skulle sänka mitt betyg, ah t.o.m. skälla på mig. Men det gjorde han inte. Han förstod mig, helt och fullt vilket var en otrolig lättnad. För just den stunden var det det enda rätta, för min egen skull. Att sänka ribban ett snäpp för att hämta nya krafter.

Jag fick MVG i slutbetyg ändå, så var det värt att göra som jag gjorde? Givetvis.

Vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här milslånga inlägget... Det lär ju blir lika långt som själva inlägget... Äh hörrni, läs igenom inlägget igen och fundera, ta åt er om ni känner så.. Kanske har jag skrivit något som ni tycker är otydligt eller som ni helt enkelt tycker är fel, så får ni självklart nämna det. Alla tycker vi olika.

Jag tänker avsluta med att säga.... IDAG HAR JAG OCH MIN ÄLSKLING VARIT TILLSAMANS I 29 MÅNADER.. 2 år och 5 månader :')

  Det är sant. Jag lever, även fast det är ett bra j*kla tag sen jag skrev.. Ska det bli ändring på det? -Nja, svårt att säga nu hörrni.

I alla fall, min fantastiska fredagskväll spenderades med Tebbe&Jenn och det var som vanligt mys, även fast Jenn somnade lite då och då   Men hon får det, för hon är ju så söt. Tjejsnack, idol, tacos, choklad = . De drog sig hem vid halvett, och vid ett gick jag och den bortskämda byrackan Gnizta och la oss i sängen. Som vanligt väckte hon mig.. Men det var lika bra, annars hade jag sovit bort halva dagen. Ska jag fortsätta? HAHA, NÄ. Jag ska nu komma till det jag egentligen skulle skriva om...

Den tjugonde september lovade jag er att ni skulle få se en bild på den avklippta gamla jeansjackan, och det ska ni nu få..

Där har ni den! Oversize men feeeeeeting cool, right?

Eh ah, vi höres senare!

Det är rätt fantastiskt att jag kommit nära så många personer i min klass, på så kort tid. Vi började i slutet av augusti, och med ett antal kan jag snacka om saker som det tog mig flera år att snacka om, med personer på Perre... Varenda person i min klass är helt fantastisk, så lätta, öppna, trevliga och GALNA. Jag är helt säker på att det kommer bli 3 grymma år på JB med denna klass.. Men fan, kommer bli jobbigt att skiljas från dem också.. Kanske lite tidigt att säga det, men det kommer faaaanimej vara så.. Well, nu ska jag njuuta dessa tre år, hihi! Och av den sköna, lugna tillvaron att inte behöva plugga denna kväll!

Förresten, något förslag på vad man kan köpa till sin far?

hihi, bjuttar på en oldig bild......

En överstor 20 år gammal jeansjacka, som bara hängde och skräpade i mammas garderob. Malle tog sig an saxjävlen och klippte av armarna!! Lugn bara - jeansjackans armar   Skit snygg blev den iallafall, oversize och lite sådär småful, men SNYGG.. haha. Tyvärr har jag ingen bild när jag har den på mig - men jag looovar, det kommer - snart.

Det är rätt najs att en liiten sax kan göra en så sjuj*vla förändring, he-he.